Till min vän i himlen!
Jag har haft en sakna Tommi tid i någon vecka nu! Den brukar komma precis när våren tittar fram och precis när sommaren slutar, vet inte riktigt varför faktiskt! Jag undrar vart du är, jag undrar hur du mår, jag undrar hur du ser ut? Jag minns att vi träffades nästan varje helg under min tonårstid kanske under 1-2 år, det var på fester, utomhus, på ungdomsgården. Ja lite över allt träffades vi. Du var alltid glad och små kär i min vän Camilla ett tag. Vi tiggde alltid cigg av dig för du hade alltid. Jag minns att du brukade säga att du fick dom av din mamma. Du var en av få som kallade mig för Ankish. Du, Eber och Erica vad dom ända som kallade mig för de. Jag älskar när jag träffar Eber och han säger hellu Ankish. Då ser jag dig framför mig, ditt leende, glada du som du alltid var. Nu på senaste har det varit tanken av sista gången jag träfffade dig som alltid kommer tillbaka. När du la ramen om mig och drog mig till dig i en kram och sa "fan vad kul att se dig Anka". (Vi hade då inte träffats på Ca 1,5 år, vi hade valt olika vänner någonstans på vägen.) Och jag märkte verkligen hur glad du var, jag var lika glad men jag visade det inte. För jag satt med folk som inte längre gillade dig, som inte ville ha dig där. Jag hatar mig själv för att jag inte lyssna på mina egna känslor, jag ville ju vara lika glad mot dig. Men du satt kvar ett litet tag efter det innan du gick, så du måste på något sätt märkt att iallafall jag var glad att ah dig där även fast jag försökte dölja det framför dom andra. Usch jag hatar att jag inte kan gå tillbaka att ändra den där sista gången jag träffade dig. Varför sa jag inte som jag kände "fan vad kul att se dig med, har saknat dig". Varför skulle jag bli påverkad av andra runt om. Sen en månad senare var du borta. Jag vill festa med dig en sista gång, jag vill tigga cigg av dig en sista gång, jag vill göra allt som vi gjorde då, när vi var tonåringar! Jag vill säga att jag aldrig tyckt illa om dig, att jag längtat efter att se dig på fester.
Jag minns en fest hemma hos Loivsa, när någon sa att Tommi skulle vara där, då hade jag inte träffat dig på några månader ochh jag var så glad. När vi kom till festen visade sig vara en annan Tommi och jag blev jätte besviken. Ibland saknar jag den där sorgen som en klump i magen för du var på något konstigt sätt mer närvarnde då. Nu känns du så långt bort, som om man håller på att glömma bort dig!
Du var speciell, det räckte med att träffa dig en ända gång så längtade man till nästa gång man skulle se dig. Så beskriver dom flesta dig. Man blev fäst vid dig väldigt snabbt! Jag hatar att du är borta, att du aldrig kommer tillbaka! Man brukade stöda på dig lite här och var och de va så länge sen nu.
Men att du förvann har lärt mig så mycket, att ta vara på sina vänner, inte dömma någon, inte sncka skit utan säga direkt vad man känner till personen. Inte gå och vara små sur på någon och vara smått dryg istället för att säga vad det är. Säga ifrån när någon dömmer någon, eller snackar för mycket skit om någon. Man kommer ångra sig så mycket om man är elak mot någon och denna sen försvinner och man kan då aldrig gå tillbaka och ändra hur man var. Folk säger ibland att jag är för snäll och det är nog tack vare dig. Man vet aldrig när dom runt omkring än försvinner eller när man själv försvinner. Därför ska man göra sitt egna liv och andras liv så bra som möjligt!
Kommentarer
Postat av: mamma
vad vackert skrivet. Du ska verkligen bli författare för du förmedlar verkligen känslor, man känner riktigt hur du känner. En som kan skriva så kan verkligen bli författare.
Trackback
